Rullarndes mellan ha och att vilja mer

förlorad i orden och välmeningen varma klädnad

våldtog jag dig

förde jag dig

dit där ingen kan ta dig

ifrån mig

där, där kärleken till det mänskliga 

har sin början och sitt slut

rullade jag ihop mig 

emot dig

tog emot dig

fast med motvilja

i min vilja 

att kväva dig

älska dig

du sköljde dig över

och tillbaka tills jag

inte längre kunde andas

i din närhet

där låg min existens naken

och mitt ensamma

mod att leva... 

Frostnupet hjärta

och blodet pumpar is

Hjärnan når när som helt sin kokpunkt

som en vulkan sköljandes eruptiv magma 

pulserande

Det varma kan aldrig smälta det frusna

jag är rädd att gå sönder 

att huvudet ska cirkulera mot mitten

i ett förtvivlat försök att hålla ihop mig.

jag borde binda en krans av klarröda rönnbär

och önska mig en kall vinter

jag borde andas luften 

fylla mig med snökristaller ..

andas varmt, varmt och kyla 

rök ur munnen ... 

jag borde tänka vår och värme 

sluta sträva bakåt

önska det som ligger framför

helt nära 

ligger jag i solsken 

skakande av köld

dansandes samba,rumba, tango och kärleksfull foxtrot

medan kyrkklockorna 

tankfullt och taktfullt 

viker hädan .. 

I mitt fågelbo

någonstans högt över takåsarna

som Karlsson på taket ..

lever jag utan vare sig kuckilimuckmedicin

eller ångmaskiner .. 

ångestmaskiner?

frysandes.. inifrån 

Blå läppar och hackande tänder 

och kylan

i ett snötäcke över den själ som borde grönska

bära skott och glömma tjälen där ute och i maggropen

Allt jag önskar är ett badkar fyllt med 

hett vatten .

kärlek 

och jag glömmer det aldrig

Det du sa innan

då när jag drunknade i vårsolens melankoli

att vi svarta, dansar egna danser i vår egen mörka takt

i vårnatten  och på samma plats igen och igen

Utan karta och kompass hamnar jag i de omöjligas gråa land

utanförskap

där jag måste äta

för att kunna smeka

Det jag borde glömma

när alla årets dagar passerar

då etsar det sig fast

hårdare och mindre kravlöst

till högre makter vill jag be

men utan tro

är bönen lönlös

Även om jag är fast besluten att slåss för människans

godhet

är jag trött

och önskar en hand som håller

mellan penna och papper som passar ihop

Då jag ställer mig 5 steg bakom

Som en altartavla utan motiv 

en psalmtavla utan siffror 

Kan jag aldrig sjung dig lov

aldrig ge dig rättvisa 

defaitism eller gungande steg i mina tunga kängor

har jag valt smultron och mjölk

och en värld fyll av frestelser ...

värm mig med din otro och låt tåget stanna

precis när pennan fattat eld ..

Avfallsförvaringens kärleksmöten

viskandes vackerord

fyllda med socker och marsankräm 

och älskogens hetsande tjut i natten 

fick oss ner till liggande 

tätt och nära 

svett och andning i lika delar 

syre och salt ..

Ordlöst , torrt och det ekade främling

vad döljer du för mig ..

Trots att vi vet allt , vet vi ingenting

främling passar in i vår lobotomicirkus 

När du går , när jag vill att du ska gå

fast jag önskar du stannat 

kantrar mitt hjärta motsols 

och jag kvävs av kväljningar och rädsla 

att du aldrig återvänder 

Och jag vet att din lek alltid är en lek 

medan mitt allvar slår sönder .

Som du led och hatade mig när vi vaknade 

som om du aldrig kunde fly fort nog 

och jag vet att jag är skräddarsydd för den sortens lekar

att jag alltid kommer att ta dig i försvar 

iklädd min självpåtagna offerkofta

kan du kasta mig till vargarana gång på gång

I väntan på bättre och som något du förnekar 

som en parantes i ditt liv

och hur skulle det se ut om någon visste 

något förstod 

Det kan du inte bära 

då blir du osynlig, iskall och fjär 

Jag kryper ihop av skam . 

Som den ståndaktige tennsoldaten står jag ändå kvar

I väntan på dig , ditt val och ditt högst allenarådande beslut

Du har tagit det förlänge sedan , så om och om igen

kanske har du dragit ut på det för att de sista stegen i vår dans skulle bli felfria 

dras isär , bockar och niger , så glömmer vi det ... 

En dans som inget krävde

mer än alla mina  tankar , mina andetag

hela mitt liv och hjärta.. 

. 

Med utsmetat läppstift

karmosinrött

som

skär bittert mot min

lila och gröna ögonskugga 

på ögonlocken

och

den nästan blå huden..

Inga leenden

men en solid tystnad

som vänds utåt..

blicken stadigt riktad framåt

rör mig inte

se mig inte 

tala inte till mig 

eller

gör helst allihop

Osagda meningar 

bultar mot min tunga 

kvider introvert

och strävar åt fel håll

neråt och inåt

i kramp

I min ensamhet 

bland andra människor

i dunklet

bland vågor av ljud

och viskningar

Kan jag vara förtrollande

berusande

nästan vacker

i min skuggbild 

Längre bort

eller närmare än så

kan jag inte komma. 

Jag gick på händer genom öknen

kröp genom snö och törntaggar

söderbränd , frusen och med rivsår längs min kropps konturer 

pratade mig ur eller teg mig igenom din tystnad

Till vilken nytta och i vilken föreställning spelade jag.. 

Cirkusapa eller lindansös? 

De levandes spel är för dem som hör orden

de som kastar guld i redan grävda gravar 

De dödas spel är för länge sedan över

täck mig med en filt och låt mig vila  i stillhet

Finns det något kvar när nattens mörker lagt sig över

Då, när bara knarret under dina väl valda skor promenerar förbi

och bort ..

under vintergatan som är evig och blossande raketer i fjärran 

Jg vill sjunga dig vackra toner , ge dig ord du stöter bort 

ett puzzel med 3000 bitar vill jag bygga för att veta vem jag ... 

jag har på mig mitt dok , lägger mitt hår på spolar 

utan stay-ups och sylvassa klacka är jag ingen

det passar mig så dåligt och jag önskar dig tillbaka i ett älskandes hat 

din avgång ,din resa och ditt slutmål  ...en gång och igen .. tills inga fler tåg går .

Jag plockar dig förgätmigej diagonalt på din äng bakom huset 

och du glömmer mig aldrig ... i den annan dimension, i ett annat liv 

finns jag kvar som din egen osaliga ande 

När vi är åter och tillsammans ,som ett par skor som glömde knytas upp ... 

 Lägger du en filt runt mig och ber mig skjuta .. i slow motion hör jag det du tänker

och aldrig mer blir livet som förrut ... i min filt av ylle vilar jag , blodröd på ytan där inga tankar finns kvar .. När du sköt ditt sista skott . 

Långa avstånd mellan själ och hjärta

min kropp och det jag inte längre minns

Gummiband emellan ,omlott och trassligt 

bilder fladdrar fort och förbi

Hur såg du ut egentligen, förr

i min spegel ... den med ramar av guld

där jag vet du lyste , skimrade och lekte borderline och sköka 

Minnet av dina anletsdrag bleknar mellan mina iskalla fingrar

de som griper tag om det som inte längre finns,din försvunna bild ...

skakande som om bara mina händer grät i konvultioner av smärta 

Var finns du , var är du ...

hur ska jag hitta tillbaka till dig eller till de murar som kan skydda mig

stänga dig ute 

ge mig ro ... 

Hur ska jag hitta tråden mellan svart och vitt

guld och purpur

Hur ska jag stå ut med att du vinkar farväl utanför mitt tempel ..

Men mitt ihåliga huvud kan jag räkna in och räkna rätt 

sen kan jag inget mer än att för mig själv försöka minnas de färger 

du byggdes av ... upprepa och skriva ner till en aura av kärlek 

långt bort 

så nära 

jag hör dina lugna andetg några mil  bort och jag når dig inte .... 

Ett avslut värt att dö för ... eller ett beslut värt att leva för ...