Jag har försökt närma mig de

som ska vara mina närmaste

de ser mig inte

eller,  de ser mig säkert

för jag syns ibland

oftast är jag osynlig

det tror jag aldrig de förstått ...

heller

vi pratar inte samma språk

gud vet att jag gått språkkurser för att försöka göra mig förstådd

och

om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt att även de har gått ett antal kurser för att försöka möta mig

vi bildar parallella linjer

bredvid , på samma avstånd …

aldrig varken närmare eller längre ifrån

vi kan skratta tillsammans, sällan

det är innerligt

men lämnar genast mörka hål

att fylla 

sökandes efter ord

som aldrig hittar fram

ser brevid och bort

blickar som aldrig möts

oroliga andetag

lemmar som aldrig orkar 

lyftas

till en omfamning

ensamheten

efter ansträngningen 

smakar 

salt 

av 

tårar 

där innanför ....