Det jag aldrig sa till dig ...

var det du aldrig fått höra 

borde fått höra ..

Hur älskansvärd

älsklig ...

(ett vackert ord
sug på det länge
låt det få ta plats ….)

Hur dina axlar formade
perfekta kuddar under mina händer
Hur din andning
alltid blev ett med min
I en säregen gemensam takt

Du skimrade
Glänste
Värmde , kylde

Jag blev mållös
Av dig

Jag sa aldrig till dig
Att du dansade märkliga danser i mitt inre

sjöng till min själ

att du var glädje och sorg

Att du ristat outplånliga spår

i mig ...

som jag bär med mig ... alltid

Jag önskar
att orden inte somnat på min tunga

att jag förstått att du behövde dem

som en lätt ryggsäck av ord

som räckt en bit på väg 

 .... kanske hela  ...

När dörren slog igen
föll masken ...
i halsgropen
slog pulsen ....
dunkade

lögnernas mästare
kan äntligen vila
ge sig hän ..
hälla upp till bredden
i sitt glas
igen och igen

tills benen inte längre bär

de små vita tabletterna 

hjälper henne genom natten

till en ny dag med ett tappert

påklistrat leende 

ångest 

och en lätt skakande hand ... 

jag är bra på att dölja

gömma mig själv 

bland siden , sammet , trasor och lump 

min livsuppgift 

mitt kall ... 

har någon sett vem jag är …

var jag är ?

kan man se

och

förstå ett korttrick ...

ett trolleri som aldrig förklaras ..

ett som genast

trollas bort av ett annat.....

som trollas bort av ett annat

i en evig loop 

Det finns inga fönster

eller olåsta dörrar 

i min kropp 

ingenstans där jag kan smita ut .... 

Jag skulle vilja slippa se mig

inifrån

med blicken vänd åt fel håll 

ihålig och mörk

slippa höra rösterna

som förmanar mig

som säger åt mig att aldrig sova 

att jag är en ängel 

och att jag inte syns 

fast jag hörs 

färgerna slår mot det mörka

strålar

regnbågens alla färger 

fast i mörkret 

Jag skulle vilja hitta nyckeln

glänta på dörren försiktigt

stiga ut och ur

se mitt skal 

njuta av det mänskliga 

hos mig 

så som andra ser mig 

från utsidan ... 

   smärta

när någon slår

när själen gråter

när man faller

svidande skrubbar sitt knä 

allt sammantaget 

och

var och en för sig ...

jag gick sönder

jag sprack

från kant till kant

åt alla håll

i vindlingar och vrår

skulderblad

nyckelben

alltsammans sved och värkte 

och hjärtat...

pumpade gråtandes ut mitt blod

från mitten 

Hela tiden visste jag att smärtan fanns

lurandes bakom hörnet

levde på de små gesterna

dina ord

(de jag så gärna misstolkade)

ljög mig själv rakt upp i ansiktet

för jag hoppades

ville tro

ville leva , ville älska

Känner du någonting

kan någon nå dig

vill ju bara veta ...

om du lever... 

Du störtade in mot min kropp
Föll handlöst
Mot mitt bröstben
Jag smekte ditt toviga hår ... tröstande
Och sa att allt var bra ..

Vackerskatt ....

Inget var bra
Men det fick du aldrig veta ..

Jag höll för dina ögon
Bakband dig
Köpte dig hörselkåpor
Som stängde ute alla ljud …
De ljud du kunde höra utifrån

Bruset ini var konstant

Och smärtan

Jag tror du kunde känna hur min själ viskade till din ..
…..Allt blir bra

Precis innan  , då när …
Du tog ditt sista skälvande andetag
Och lät det stanna en stund

Innan det av sig själv dog ut
Precis som du
Dog ut ..

Och jag tror jag kände hur din själ viskade till min

.....allt blir bra …

som ett eko som sakta tonade ut ... 

I mitt inre

nära min halsgrop 

mitt bröst 

där ini ... under 

finns du .. 

jag bär dig så nära 

så nära man kan komma och

någonsin kommer igen .. 

jag slits i bitar av känslan 

att älska 

att önska 

du är min 

jag vill ha dig .. 

en del av mig .. och en del av någon annan 

ord som betyder , men utan betydelse 

du rör dig i mig

förvissad om att jag älskar dig 

trygg , för världen 

önskar du förblir trygg

lilla barn .. 

för ingenting gör ont 

det blåser vi bort .. det onda .. 

jag ska viskandes sjunga nära ditt öra 

smeka din kind

hålla din hand ... 

älska dig

önskar jag kunde skydda dig 

till ingenting längre känns 

och inget kan göra dig illa ...

Varför övergav ni mig när jag var som svagast ... 

När jag behövde någon som bar mig 

rynkade ni på näsan och

fnös föraktfullt ...

tyckte ni att det var mitt fel..

att jag faktiskt fick skylla mig själv .. 

Ni stod där , på andra sidan muren

pekade finger 

och talade förstånd med mig

genom nyckelhålet ..

Jag som inte hade någon förstånd att tala till

jag var galen , ensam och rädd ..

Var ni också rädda ?

rädda att jag kunde smitta er med min frusna själ 

min utsatthet och min sargade kropp 

Var ni rädda att det skulle hända er 

fast .. 

ni var fina flickor 

som jag var förr 

innan han gjorde mig ful 

Ni vände er bort och gick åter

fast det enda jag bad om 

.....behövde 

var en stödjande arm att vila emot 

för en sekund...

Det var allt ...

men det var ändå för mycket ...