Det jag vaknade till , var ingen dag … ingen gryning .. nattsvart natt där utanför …

kallt mörkt och tryggt …

solen skrämmer mig alltid , mörkret tröstar , lägger lena varma omslag runt min själ ..

vet inte om den är trasig  ?

min själ alltså ... 

det är en så vanlig diagnos (självdiagnos? ) numera att jag börjar tro att det trasiga är normalt , och det normala är sargat , trasigt och våldtaget

lever... och gömmer oss bakom murar av förnekelse och en önskan att normalisera oss själva

och världen runt omkring

Vi är alla världsmedborgare , med lika mycket sunt förnuft  , galenskap och rätt att leva..

 jag funderar mycket … men det gör vi väl alla …

funderar på hur tanken fungerar ,

om vi alla tänker samma,  lika  , känner samma sorts glädje , samma sorts sorg , samma oro, , och förundran över tid och liv  .. jag oroar mig alltid ..

vissa saker måste nämnas för att förstås ...

och för mig är ljus 

och det osagda

så skrämmande ...

och jag tror att vi alla

vandrar

i evig ensamhet .. 

amen  ....

Sekunder av förtroende 

i sanningens minut ... 

små rysningar av lycka

ömhet

kanske ...

kärlek

Du värmer 

lägger dig som en slöja 

ett täcke , över mig 

skyddande 

håller så hårt , så nära

vill aldrig släppa 

fast 

men ändå så skört 

nästan som porslin ...

som ett löfte om varaktig lycka 

då ..

Ur alla mina vrår och gömslen 

kommer de fram ...

de små djävlarna 

som ropar att lycka inte finns...

 att jag har fel ...

Dina ögon, som sår

vidöppna , rödsprängda 

så onda 

fyllda med hat

du kan inte dölja det 

träffar mig

sårar mig 

jag sjunker 

Ingen tar längre emot mig 

mot botten 

singlandes nedåt

som i en långsam karausell 

sakta 

Hinner tänka 

Varför ?

Hur kan det ändra sig

från tid till annan ...

skuld

så tung av skuld .. 

I det svaga ljuset , silandes emellan ....

såg jag ditt ansikte för första gången 

Oskyddat ...

din bekymrade panna var slät 

dina ögon slutna 

tunna ådror bildade mönster på dina ögonlock 

munnens leende 

i sömnen ...

log du kanske åt en flugas smekning

på din bara mage ..

eller åt en dröm ..

Du var vacker 

oskyddad 

ömhet och smärta

tårar brände . bakom och ini

av kärlek

ville smeka dig fri

kyssa din mun förevigt .... 

Du kan väl ändå inte ha de där plastiga stolarna
   Till det vackra bordet du ärvt av far …

     Hon skulle bara veta vad jag kan .... 

Aldrig någonsin skulle jag bjuda in henne att sitta där

   Hon får sitta i soffan och äta mina chips
(jag bjuder och det ingår dip)

för soffan  tycker hon om ..

den som jag hatar
och har ärvt av henne

där kan hon sitta och tycka och tänka bäst hon vill
men mitt bord och mina plastiga stolar förblir okända jaktmarker
för henne …

aldrig ska hon få veta hur stolen känns mot kroppen

hur skönt ryggen får stöd ….

Nej … hon får aldrig veta

Med sin allt igenom skymda blick
Sina döda ögon
Kan hon ändå , så maktfullkomlig och oåtkomlig

på avstånd

döma levande och döda 
Möbler och människor

Dina ögon såg in i mina 

Och såg mig ..

Din blick låg där och liksom vilade i min blick

vaggade mig till ro med sin trygghet 

skänkte mig lycka 

tvivlade aldrig , gav inte upp 

Du ...

fick mig 

att vilja se igen .... 

stillatigande ser jag hur du sakta dör inför min blick

 ditt lidande slår stora hål i mig ..

hur stora är såren i dig ?  ..

  förmår inte fråga då svaret skulle kunna döda oss båda ..

rädsla ristar spår emellan ..

 jag ser dina ögons brinnande önskan

  i din kropps vissnande krokighet ..

hur hoppet drunknar , då , när jag vänder mig bort för att leva ..

 bort från ditt skal fyllt av död ...

Vi går

vi går

vi går

jag ser inget slut , på denna helvetets väg ...

ingen väg ut 

ingen väg in 

bara rakt på i oändlighet 

inget hjälper ...

 jag mår inte bättre

fastän du lovar och svär ...

att bakom nästa krök 

bakom nästa jävla krök

där minsann ..

ska jag möta lyckan

men där får jag istället en sur uppstötning

och en ny attack av den numera välkända ångesten

du knuffar

jag vägrar

avviker

spyr över din tro på mänskligheten

och människans godhet ..