Du borrar dig försiktigt in i min hjärna 

lobotomerar mig

långsamt , så långsamt 

att jag knappast förstår att det sker

du planterar , vattnar

något gror ... 

Det gröna spirar

tränger ut genom alla hål i mitt huvud 

Sorgen avtar ... något .. lättar

det inger ett sorts hopp , som ett nytt andetag .. fylls ... 

men sorgen har blivit en vana 

en vana , svår att leva utan 

I abstinens gräver jag efter den 

river i mitt inre .. längre in 

skakar 

Jag är så rädd och skyddslös utan min sorg ...

Riv alla staket och fortsätt vattna 

snälla !

jag vill inte dö igen ..