Det jag vaknade till , var ingen dag … ingen gryning .. nattsvart natt där utanför …

kallt mörkt och tryggt …

solen skrämmer mig alltid , mörkret tröstar , lägger lena varma omslag runt min själ ..

vet inte om den är trasig  ?

min själ alltså ... 

det är en så vanlig diagnos (självdiagnos? ) numera att jag börjar tro att det trasiga är normalt , och det normala är sargat , trasigt och våldtaget

lever... och gömmer oss bakom murar av förnekelse och en önskan att normalisera oss själva

och världen runt omkring

Vi är alla världsmedborgare , med lika mycket sunt förnuft  , galenskap och rätt att leva..

 jag funderar mycket … men det gör vi väl alla …

funderar på hur tanken fungerar ,

om vi alla tänker samma,  lika  , känner samma sorts glädje , samma sorts sorg , samma oro, , och förundran över tid och liv  .. jag oroar mig alltid ..

vissa saker måste nämnas för att förstås ...

och för mig är ljus 

och det osagda

så skrämmande ...

och jag tror att vi alla

vandrar

i evig ensamhet .. 

amen  ....